Ett tomt skal!
Hösten kom som med vinden,men ingen ser tåren mot kinden.
Med leendet på läpparna, ingen kan se smärtorna. Smärtor som inte kan beskrivas, men det är inte min kropp som behövs rivas. Det är min hjärna och tankar där helvetet vankas.
En spegenbild där en gång fanns lycka, finns inget nu som kan smycka. Ett tomt skal utan glöd, om man kanske ändå vore död. Tårarna kommer vid den ensamna stunden, leendet när alla är runt en.
Glad utåt, men inåt ett uppror.
